Kulturkrock deluxe – Var tusan är jag nu!?

SANYO DIGITAL CAMERA
Dunn´s River Falls på Jamaica 2009

Jag har gått upp för Dunn’s River Falls på Jamaica, gått längs gamla inkaled i Anderna, ätit på ”små hål i väggen” i Thailand, ätit sittandes på trottoarkanten i Miami och på lyxrestauranger på karibiska fartyg. Jag har sovit på hostels för några få baht på Phi phi öarna, på hotell av världsklass och på plastiga flygplatsstolar. Jag har åkt limousine till mitt bröllop på St. Thomas, åkt med häst och vagn i Central Park och på flaket av en pickup i Venezuela. På alla dessa platser och i alla dessa (och fler) situationer har jag känt mig bekväm och förberedd, därför kom det som en smärre chock när jag helt plötsligt kände mig så malplacerad och utanför min ”comfort zone” när jag idag parkerade bilen och såg ut på den platsen som denna helg skulle bli familjens hem.

54 minuter tidigare:
Det finns en stor dissonans mellan det lugn jag försöker utstråla och det som just nu sker i baksätet. Ett gråtande barn är jobbigt nog men två?
– Aaaaaah! Buäääää!
(Åh herre gud, nu börjas det igen)
”I ett hus i skogens sluuut…”

– Buäääää… Huäääääää!
(Vi har ju precis lämnat parkeringen, motorn på bilen har ju inte ens blivit varm! *Tittar på GPSen* 53 minuter kvar.
”…liten tomte tittar uuut.”

– Aaaaaaaaah! Aaaaaaaaah!
(Det är som att de triggar varandra…den enes skrik finns ju bara till för att förstärka den andres…som i sin tur förstärker den förstas)
”Haren skuttar fram så fooort…”

-Buuuuuuu! Aaaaaah!
Anna sitter i baksätet mellan bilbarnstolarna och sjunger med. Jag ser hennes min i backspegeln, hon ser på min…vi känner båda av stressen, en timma är det längsta vi kört och haft Carolina skrikandes hela vägen. Inget vi gjorde hjälpte, inte att amma, inte att släta ut kläderna bakom ryggen, inte att byta blöja, inte att lyfta ur henne ur bilskyddet….eller jo, det har hälpt men hon började skrika så fort hon lades ner igen. Denna resa skulle inte bli rolig.
”…knackar på dess poort.”

Vi tittar på varandra igen och plötsligt utbrister vi båda i skratt…vi behöver inte säga något till varandra, hela situationen är så surealistisk
”Hjälp ack, hjälp ack, hjälp du miiig…”

– Aaaaaaaaah! Aaaaaaaaah!
(52 minuter)
”…annars skjuter jägarn’ miiig.”

(Vänta nu, ska vi säga PANG eller inte säga Pang? Vi ska nog inte säga PANG)
*PANG!!*
(Oj! OK, vi skulle tydligen säga pang nu!)

-Buuuuhuuuuuu! Aaaaah!
(Kan det vara så att Isabella håller på att lugna ner sig? Halleluja!)
”Kom å kom i stugan iiin.”

-Buuuuäääääh!
(One down, one to go!)
”Räck mig händen diiin.”

-Huuuuuuu…..
(52 minuter kvar…)
”I ett hus i skogens sluuut…”

Efter att ha sjungit detta i några omgångar kom Anna på att om hon masserade Carolinas fötter så slapnade hon av och till slut hade vi två barn som sov tungt hela vägen till Jogersö camping i Oxelösund. För några månader sen fick vi en inbjudan hit för att fira en väns 60 års dag och då bestämde vi oss för att slå på stort och hyra en liten stuga i två nätter…och nu var vi här på parkeringen på platsen som skulle bli denna tvåbarnsfamiljs + två hundars första minisemester.

-Vänta här älskling medan jag checkar in oss.
Detta är det sista jag säger till Anna ovetandes om att min världsbild snart tvingas att vidgas något. Det är 30 meter som skiljer familjens välpackade svarta Volvo och det lilla receptionshuset. Trots att jag går med bestämda steg mot dörren kan jag inte undgå att i periferin se något som tycks vara annorlunda. ”Altan…virke…power tools” dessa tankar passerar fort förbi, jag går in i receptionen och fullföljer min uppgift. IMG_20160702_095304Med nycklarna till stugan i handen går jag sedan ut genom receptionsdörren och ser att området inte alls ser ut så som jag föreställt mig, det är inte bara ett stugområde tvärtom så ser jag bara det som snart ska bli vår lilla stuga och en handfull mindre stugor till, resten är husvagnar…jag går sakta tillbaka mot bilen med blicken fäst åt höger på det som hade fångat min uppmärksamhet. Bygger de en altan!? HÄR!? …tänker jag och går förundrat vidare.
-Anna, Anna…de bygger altan! Titta…de bygger altan! …säger jag i samma stund jag öppnar dörren till bilen. Väl framme i vår lilla stuga hoppar vi alla ut, inspekterar den och gör oss hemmastadda. Jag tar sen Isabella och hundarna ut för att se vad för plats det var jag hade kommit till. Jag visste inte detta då men denna korta promenad skulle ge mina ögon intryck som de aldrig hade tagit in förut. Jag skulle få se saker som jag endast trodde fanns på filmer. Jag har nu hittat en mytomspunnen plats…ett sörmländskt ”El dorado”. Det är lite som när man plockar kantareller och får in rutinen, plötsligt ”poppar det upp” fler och fler, samma sak händer nu. Min hjärna processar det den ser och plötsligt ser jag inte bara altaner som byggs utan färdiga altaner, rejäla altaner med snickrad insynsskydd. För en dryg månad sen slet jag som ett djur för att bygga min första modesta altan hemma och nu ser jag folk bygga kreationer som får min altan att se ut som en hög plockepinn! Vi går längre bort och förundras nu inte bara över dessa altaner utan över hur folk bor här på campingen. Enorma förtält framför husvagnarna, ett fullt utrustat vardagsrum med platt-TV och parabol, en annan har prytt sin egen snickrade staket med stora blomkrukor och har torkvindor utanför… Folk har ju för tusan hela sitt bohag här ute! IMG_20160702_090828Jag sätter mig på en liten bänk i lekparken, Isabella leker med sina leksaker i sandlådan och hundarna har jag placerat i en liten lekstuga för att skyla de från regnet…jag tänker: Varför bygger man en altan på en camping plats? Varför tar man med sig hela sitt hus när man campar? Kan man inte lika gärna bo kvar hemma under semestern då? IMG_20160702_083144Frågorna öser ner i mitt huvud lika fort som sommarregnet öser ner på mig.
Solen tittar fram, efter en stund går vi sakta tillbaka till stugan och nu ser jag folk gå på området. Jag måste verkligen sticka ut när jag går med min knallgula regnrock och rejäla stövlar för framför mig går en parad av folk uniformerade i t-shirt, jeans och foppatofflor alternativt träskor. Med Isabella i ena handen och hundkopplen i andra handen går vi vidare, förbi folk som klipper sina gräsmattor, förbi foppatofflorna och förbi alla altaner. Jag öppnar dörren och ropar med barnslig förvåning och förundran:
– Anna, du ska veta vad jag har sett!

Resten av våra dagar på campingen fylldes med sol och regn, trevliga promenader, god mat, familj och goda vänner men trots allt detta är det min barnsliga förvåning över campinglivet som jag kommer att bära med mig…framför allt för att jag insåg att jag fortfarande kan bli barnsligt förvånat över något jag aldrig skådat förut, även om det är altaner och foppatofflor på en campingplats.

 

Annonser

En kommentar Lägg till

  1. Malin Rasmusson skriver:

    Alltså Augusto du skriver så himla kul och jag håller helt med dig.
    Upplevde detta fenomen när vi campade när barnen var små 😀😎

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s