Ändrade planer

Hur kan jag sammanfatta den senaste tiden utan att gå in i självklara klyschor som ”det är underbart med ett till barn” eller ”det går inte en dag utan att jag lär mig nått nytt”?

Jag (…ja, hela familjen) har nog aldrig tvingats att revidera gjorda planer så ofta och så snabbt som jag har varit tvungen att göra den senaste tiden. Planerna som gjordes kvällen innan eller på morgonen har kunnat ändras ett flertal gånger för att få dagen att på smidigaste sätt rulla på. Jag ser nu, snart sex månader in i livet som tvåbarnspappa, att temat ”ändrade planer” började redan med att Anna las in på sjukhuset (du kan läsa mer om det i dessa fyra länkar; länk 1, länk 2länk 3, och länk 4) och vi fick Carolina 2 månader tidigare än planerat. Efter att denna tumultartade tid tog slut vart det dags att finna sig i det nya. På något sätt känner jag idag att det blev svårt att slita mig loss från de rutiner jag hade kämpat för att lära mig som enbarnspappa. Jag hade lärt mig att Isabella vaknade kl 6 och ropade ”pappaaaa” eller pep lite från sitt rum. Jag steg upp fort innan Anna väktes, upp för trapporna, släppte ut hundarna på trädgården för att kissa, lite frukost till oss och hundarna, vi klädde på oss och gick ut med hundarna på en långpromenad. Sen blev det mellis, vila för Isabella, lunch, lek, mellis, vila, middag, promenad med hundarna, på med pyjamas och drack välling och sen så nattning….BOOM! Allt satt som en smäck…och nu skulle ett till barn in i den rutinen. Det tog ganska lång tid för mig att förlika mig med tanken på att mycket var tvunget att ändras. Inte bara i hur de allmänna strukturerna för dagen skulle se ut utan hur saker och ting skulle bli tvungna att förändras och fördelas här hemma. Det kanske låter självklart men det var inte längre ”bara” att kissa hundarna i trädgården för att sen göra iordning vår frukost, nu var jag tvungen att tänka på om Carolina hade ätit eller om hon hade ratat bröstet, hade Anna sovit, hade hon hunnit pumpa bröstet eller var det kvar att göra? Allt detta samtidigt som Isabella skulle få sin frukost. Jag fick inte ihop det i mitt huvud. Jag försökte planera som förut; ”OK, hundarna kan kissa lite snabbt i trädgården, jag tar Carolina medan Anna pumpar och sen jag jag ut de och Isabella”…men då hade jag ju glömt att Anna inte hade ätit frukost…eller sovit…”…ok, de får kissa igen på trädgården, jag har kvar Carolina i bärselet och när Anna vaknar tar jag ut hundarna och Isabella på en promenad”…men då var det dags för….
Jag vet inte hur många gånger de första månaderna som hundarna fick sin morgonpromenad kl 15. Jag hade verkligen svårt att hålla allt i huvudet och få grepp om helhetsbilden.

Matlagning…den 16e februari skulle jag tillbaka till jobbet som personlig assistent. Jag skulle då vara på jobbet ett dygn och hemma ett dygn…Anna och jag insåg snart att matlagningen skulle bli helt annorlunda. Förut, när vi bara hade Isabella, kunde jag gå till jobbet utan att egentligen tänka på om det fanns lagad mat hemma men det skulle inte längre gå, inte om Anna skulle klara av att ta hand om Carolina och Isabella ett helt dygn. Det blev till att börja göra matlådor i mängder de dygn jag var hemma för att Anna skulle kunna klara av att ha en energisk tvååring och en ammande 3 månaders….och när den rutinen hade satt sig blev jag tvungen att byta jobb. Det var inget som vare sig jag eller arbetsgivaren kunde göra något åt utan berodde på sådant som hörde till jobbet som personlig assistent. Med näst in till en förvånansvärd smidighet fick jag en ny tjänst av min arbetsgivare och över en helg slutade jag titulera mig som personlig assistent och började jobba som habiliteringsassistent på ett korttidsboende för personer med olika funktionsnedsättningar. Det blev något bekant men samtidigt helt nytt…det blev introduktion, nya kollegor, nya lokaler, nya rutiner att lära in, nya arbetssätt att förhålla sig till och nya människor att stödja.

Samtidigt som jag tog del av allt detta nya på jobbfronten växte och utvecklades Isabella och Carolina.  Isabella har varit en fin stora syster sen Carolina kom, hon har tagit hand om sin lillasyster på ett sätt som jag inte trodde tvååringar kunde göra (läs mer här)…men hon passade även på att finna och utforska sin trotsiga sida, framför allt de dagarna jag jobbade dygn….och speciellt när Anna skulle amma Carolina. Vem kunde tänka sig att trotsigheten skulle visa sig just då det inte passade sig att få ta del av den? (<- en retorisk fråga….tråkigt nog). Carolina, som började sitt liv som en späd liten fågelunge som fick plats på mina handflator, har nu blivit en fullfjädrad bebis…med temperament. Vem kunde ha trott det!? (<- ännu en svidande retorisk fråga….). Den senaste månaden är det inte längre bara mamma och tutte, och gråt och tutte. Nu är det blickar, leenden och joller. Hon sprattlar med armar och ben, ålar sig och snurrar på ryggen i sitt babygym. Hon jobbar hårt och målmedvetet för att lyckas vända sig på mage. Hon kan jobba frenetiskt och lyckas komma på sidan men då bara när….

Vi har Carolinas babygym i lekhagen i vardagsrummet intill soffan. Isabella brukar (när vi behöver ha lite lugn och ro för att städa eller amma) få titta på sin favoriten ”Fåret Shaun” på Netflix.wp-1464956165887.jpeg Jag hade lagt Carolina på babygymmet för att städa och Isabella fick kolla på Shaun. Jag hörde att Carolina sprattlade med kroppen och jobbade hårt. Jag såg att hon hade börjat snurra men tänkte inte mer på det. Efter en kort stund hörde jag tystnaden från Carolina…och som alla småbarnsföräldrar vet är tystnaden något att oroa sig för…jag tittade in i vardagsrummet och såg att Carolina hade lyckats snurra 90 grader, lagt huvudet så att hjässan pekade mot tvn, vridit kroppen på sidan, tittade rakt upp (mot tvn) så att kroppen vek sig som en ostbåge och där låg hon……tittandes med storasystern på fåret Shaun mellan springorna på lekhagen. Vem kunde tro att tvn skulle bli en drivkraft? (<- förhoppningsvis den sista retoriska frågan). Jag, den ansvarsfulle fadern, tog då upp en filt och hängde den på hagen och trodde naivt nog att problemet var löst men snart visade imageCarolina sitt temperament. Jag har hört Isabella gråta som bebis men jag kan inte minnas att ha hört henne bli arg…i alla fall inte som Carolina. Ljudet som jag hörde…och som jag nu gjort mig välbekant med, var ilsket. Lite som om Hulken skulle ha andats in helium och ropat ut sin ilska stötvis blandat med några längre rop. Så lät Carolina, uppenbarligen arg över att jag gjort hela hennes slit onödig.

Så, efter all oro växer min dotter. Hon blir glad…och uppenbarligen också arg. Hon har i en dryg vecka ätit smakportioner…eller om jag ska vara mer korrekt, hon slänger sig på skeden och njuter av sina smakportioner…och ja, är jag inte tillräckligt snabb med att förse Hulken med mat så kommer hennes ilskna grymtningar fort.

Vad finns det mer att säga? Det är underbart med ett till barn…det går inte en dag utan att jag lär mig nått nytt!
image

*En liten rättelse*

Nu när jag läste igenom inlägget innan publikation kom jag ihåg en liten incident med Isabella, hunden och brevbäraren…det kan nog vara så att den gröna jätten finns inom Isabella (och mig) också. Läs gärna här… Läs även om mina tankar kring ”livspusslet”.
Tack också till Svetlana Panourova för den fina bilden på Carolina!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s