Avdelning 62 C – Neonatal

22/1, Carolina skulle ha fötts idag… Detta är en gammal spaning men vad vi som föräldrar planerar är inte alltid det som barnen låter oss genomföra.

IMG_8613Neonatal…jag hade ingen tanke på vad det egentligen innebar…eller rättare sagt, det enda jag visste var att man tog hand om förtidigt födda barn…men det är ju sånt som händer andra…för visst tänker man så? ”Det händer inte mig, det händer bara någon annan”, tills man plötsligt en dag står där och är ”någon annan”. 1a december, nästan två månader tidigare än planerat fick vi träffa Carolina, det var inte slangarna eller apparaterna som skrämde oss…det var att hon var så liten…men det var hennes styrka som förvånade, överraskade och gladde oss. Ett stort stöd var personalen på neonatal som var bland de mest lugna, förstående och tillmötesgående människorna jag träffat. Dessa förmågor fick vi ta del av några dagar efter att Carolina fått lämna intensivvårds rummet och vi (Anna, jag, Isabella och Carolina) fick komma till familjerummet, ett familjerum som var alldeles för litet något som personalen märkte och lyckades ordna ett större åt oss. På samma sätt lyckades de ordna ett separat sovrum att sova i åt Isabella och mig när vi fyra under första natten bara lyckades sova i 2 timmar på grund av gråt och skrik från båda barnen.
Veckorna på neo blev ganska monotona, sondmata och sköta om Carolina, leka med Isabella på lekterapin och ibland lyxade vi till det med en utflykt till ICA Maxi för att införskaffa mat till det minimala kylskåpet.
Isabellas sociala sida blev väldigt framträdande under denna tid. Visst hade jag förstått att hon gillade att vinka och hälsa på folk vare sig dessa la märke till henne först eller inte men jag kunde inte tro mina ögon…och öron när hon började att uppehålla personalen med långa diskussioner som få personer utom Isabella själv kunde förstå. Ord som mamma, pappa, vovve och bebis blandades med intetsägande artiklulering som endast Isabella unde förstå. Gapflabbar mitt i meningarna skvallrade för oss att något extremt roligt hade sagts.

petrabrobergfoto62C_13Ska jag vara ärlig var jag något nervös inför att hålla i Carolina första gången, inte bara på grund av att hon var så liten utan på grund utav att hon var så infektionskänslig. Jag kände mig smutsig helt enkelt och vågade bara byta hennes blöja, tvätta av henne och flytta henne från sin krubba till Annas famn. Det dröjde några dagar innan jag vågade ha henne hud mot hud på mitt bröst…men då efter en ordentlig dusch och ansning av skägg och naglar…på mig så klart och inte på Carolina. Som om det inte räckte med dessa känslor av orenhet i närheten av Carolina drabbades Isabella (och sen jag) av magsjuka. Vi låg en eftermiddag alla fyra och skulle vila då Isabella plötsligt vaknade och spydde rakt ut i sjukhussängen. Anna och jag hoppade ur sängen, jag duschade Isabella för att sedan åka hem…straxt där efter blev jag sjuk och vi spenderade fyra jobbiga dagar hemma tittandes på Frozen, drack vätskeersättning tillsammans och åt Mariekex på soffan. Turligt nog klarade sig Anna och Carolina från dessa tråkigheter och vi sjuklingar kunde snart återvända till vardagen på sjukhuset.

Luciadagen…kvällen innan hade Isabella och jag hittat på en anledning att dra iväg på en shoppingrunda utan att Anna skulle misstänka något. Vi handlade lite nödvändigheter och så köpte vi ett Lucialinne och en ljuskrona till Isabella och en tomteluva till mig. Dagen därpå klädde vi på oss och gick upp till avdelningen från vårt rum som låg en våning längre ner. Vi lussade med pepparkakor för personalen och lyckades överraskade Anna och Carolina (som fått en av personalen handgjord luciakrona passandes ett neobarn) med vår välstämda sång…och så, från ingenstans vart det jul! Isabella och jag hade pyntat hemma lagom till första advent i hopp om att Anna skulle få komma hem på permissioner. Vi hade tagit fram adventsljusen, gjort pepparkakshus, hängt apelsiner med nejlikor i fönstren och krubban med Jesusbarnet hade kommit upp (ja, jag vet…jag är ju agnostiker som lutar åt det ateistiska hållet…men är det jul ska krubban upp – läs här och här). Julen kom som en överraskning då den blivit bortprioriterad av viktigare saker men den firades trots allt på neo. Till julpynt fick vi röda ljusstakar vid fönstren och en hel drös med paket till Isabella och Carolina från oss och våran familj. Kl 15, det heliga klockslaget firades med Kalle Anka på tvn och med fyra utslagna kämpar sovandes på sjukhussängen…förmodligen den bästa julen jag varit med om.
Och så blev det juldagen, det hade pratats från personalens sida om att kanske, möjligen få åka hem nån gång kring jul och i samtal med läkarna bestämdes det att vi fortfarande skulle vara inskrivna på neo men få åka hem samma dag…sagt och gjort, vi packade bilen full (läs mer här) och for hem.

…visst hade Anna och jag fått lite sömn på neo men flytten hem hyvlade bort ännu fler sömntimmar. På neo hade Anna och jag vaktbyte mitt i natten, kring 2-3 på natten kom hon ner till Isabellas och mitt sovrum för att sova till 7 på morgonen och jag gick upp till avdelningen med sömndruckna ögon för att byta Carolinas blöja, ge henne mat via sonden och vakta henne. Det blev inte mycket sömn där, speciellt inte innan hon kopplades loss från övervakningsapparaterna som glappade och pep stup i kvarten. Väl hemma var det omöjligt att försöka göra några planer. Livet kretsade helt kring amning, sondning, pumpning och diskning av bröstpumpen…denna cykel upprepades var tredje timma och lämnade en och en halv timma att göra annat på, så som att leka med Isabella, rasta hundarna, sova eller göra något så ovanligt som att duscha, tur att vanan satt inne efter spädbarnstiden med Isabella och de få och sporadiska duschtillfällen som då gavs (läs mer här). Jag ska vara ärlig, jag avundas inte Anna, för även om jag får lite sömn så får hon ännu mindre. Hur mycket jag nu vill vara där nattetid så bestämde vi oss för att en av oss var tvungen att vara något mer pigg för att orka med Isabella och hundarna på dagarna.

När vi varit hemma har vi några gånger i veckan fått besök av sjuksköterskor från neo, de har kommit för att väga, mäta och ta prover på Isabella som stadigt vuxit sig stark. Förra måndagen togs sonden bort och nu när Carolina snart kommit över 2500 gram så kommer hon att skrivas ut från neo inom en snar framtid! Äntligen får vi stå på egna ben…även om det blir lite uppföljningar de kommande åren. 2500 gram vid full gången tid, helt otroligt, mer än dubbelt så stor som när hon föddes och lika mycket som Isabella vägde då hon kom i vecka 37. Våra döttrar må inte föddas stora men de blir ju naggande goda! …för resten, Carolina har fått byta namn, jag kallar henne för Tommy nu för tiden…efter hennes morfar. Hon är en liten kopia av han! Med tanke på att Isabella kallades för Ragnar (läs mer här) av sin gudfar Jonas är mina döttrars inofficiella namn – Ragnar och Tommy…who could imagine…!

Då fattas det bara en sak att skriva om och det är två önskningar:

  1. Har du som ammar möjlighet att donera mjölk till neo så gör det. Vi är otroligt tacksamma över att någon eller några donerade mjölk som vår dotter kunde äta av den första tiden innan Anna kom igång med amningen. Om man (som vi) får ett prematurbarn med tillväxthämning är det guld värt att kunna ta del av någon annans mjölk. Idag har Anna skickat denna goda handling vidare och själv donerat mjölk. Mälarsjukhuset i Eskilstuna lånar bröstpump till dig som vill donera och kompenserar dig för den mjölk du lämnar. Till dig/er som lämnade mjölk och underlättade vår dotters (och min frus) första tid vill jag skicka ett stort tack!
  2. När Carolina föddes hade vi inga kläder som passade henne, de minsta kläderna som vi hade i storlek 44 skulle ha setat som sopsäckar på henne. Därför blev vi väldigt glada när personalen på neo överlämnade tre sett med prematurkläder som handsytts av en grupp människor som donerar till neonatalavdelningar i hela Sverige.
    img_20151224_021448.jpg
    Ärmarna fick sys om efter att Carolina provade kläderna jag sytt…hon hade svårt att få in sina armar…gör om gör rätt.

    Ett stort tack även till er! …och det betyder att jag har fått en ny hobby, nämligen att själv sy lite prematurkläder. Jag har börjar träna och har sytt lite till Carolina men så fort jag blivit bättre ska jag börja donera. Är du en person som gillar att sy vore jag och många andra föräldrar till prematurbarn glada om du ville sy lite kläder för att skänka till en neonatalavdelning nära dig. Här finns en länk till den grupp som tar emot kläder i Eskilstuna och du finner även flera länkar till andra grupper runt om i Sverige.

Tack till fotografen till lika sjuksköterskan Petra Broberg som fotade bilden på Carolina. Petra når du via denna länk.

7 kommentarer Lägg till

  1. Sara skriver:

    Alltid lika ljuvlig läsning. Tack för att du delar med dig. All lycka till dig och alla dina flickor!

    Gilla

    1. Augusto skriver:

      Tack Sara! Det glädjer mig att veta att det jag skriver uppskattas av andra.

      Gilla

  2. Cecilia Sander skriver:

    Va bra du skriver Augusto! Jag är själv född 12 veckor för tidigt så att läsa om er lilla nyfödda tös är spännande, en riktig liten kämpe! Fin familj du har, all lycka till er.

    Gilla

    1. Augusto skriver:

      Tack Cecilia och vad glad jag blir över att du finner det spännande.

      Gilla

  3. Villemo Leismark skriver:

    Fint och starkt skrivet, lycka till med allt! / Villemo, fd Strängnäsbo (dotter till tolk-Agneta, då vet du vem?)

    Gilla

    1. Augusto skriver:

      Tack och hälsa Agneta! 😀

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s