Välkommen till oss

Ett hårigt litet huvud susade förbi, omfamnad av barnmorskan Kristina. Kristina, som förlöste Isabella, hade kommit in på sin lediga tid för att ta emot vårt andra barn.

Anna låg på operationsbritsen och hade ett skynke mellan sitt huvud och operationspersonalen som utförde kejsarsnittet. Ryggmärgsvedövningen hade gjort ont och det skrämde henne något. Jag höll i hennes hand och smekte hennes huvud. De hade vinklat operationslampan dåligt och Anna kunde tydligt se vad som försiggick i lampans spegel…hennes oro övergick till nyfikenhet och när hon något förundrat sa ”Jag ser vad de gör i spegeln” var personalen snabb med att vända bort spegeln. Senare fick jag veta att de hade vänt spegeln dåligt och hon kunde fortfarande se vad de gjorde…men denna gång förblev hon tyst. Plötsligt hörde vi ett ploppande ljud och iväg rusade Kristina men ett hårigt litet huvud. ”Ska du följa med och titta?” frågade en röst. Jag tog tag i kameran och följde med in i rummet bredvid som också var fullt med vårdpersonal som direkt började arbeta med lilla bebisen.

image

Tisdagen den 24/11 var vi på ett extrainsatt ultraljud då Annas moderkaka på rutinultraljudet suttit lågt och man ville se att den hade flyttat upp sig. Just då fanns det inga tecken eller tankar på att det skulle vara några problem. När de började mäta bebisen i magen såg de att den inte hade växt, den var tillväxthämmad till 40%, istället för att väga 1800 gram vägde bebisen knapt 1100 gram. En akuttid bokades hos förlossningen och vi åkte från Katrineholm till Eskilstuna där det bestämdes att Anna skulle läggas in…hela världen vändes upp och ner. Det togs prover för eventuella kromosomfel som kunde medföra ett döfött barn, det diskuterades kring havandeskapsförgiftning och insuficiens från moderkakan…vår oro bara växte. Bebisen behövde stanna kvar i magen så länge så möjligt men längst till vecka 35 för att sedan göra ett kejsaranitt…4 veckor till alltså och varje dag ränkades. Den tryggheten vi hade i all tumult var att barnmorskan Kristina som förlöste Isabella (och som vi hade fått en fin kontakt med) fanns i närheten och var snäll att komma förbi.
Tisdagen den 1 december hade Anna varit inlaggd i en vecka. Klockan 9:45 fick jag ett samtal från Anna, bebisen hade rört sig mindre och visade att den inte mådde bra i magen längre. Annas blodtryck hade också varit ojämn och ett kejsarsnitt skulle göras snarast samma dag. Fia kom för att ta hand om Isabella så fort hon fick reda på vad som skulle hända. När jag kom till Mälarsjukhuset fick vi information från läkare och sjuksköterskor. Sen var det dags…vi hörde av oss till Kristina som var så snäll att komma för att närvara på kejsarsnittet.

Jag kunde knapt tro att det redan var klart! Är bebisen redan här? Jag försäkrade mig om att Anna kände sig trygg i att jag lämnade henne, tog kameran och gick in i det intilliggande rummet. Personalen där inne jobbade med bebisen som jag nu såg ordentligt för första gången. Det var världens minsta lilla sak jag såg mellan personalens armar som frenetiskt arbetade. Och så kom det där skriket….ett litet, pipigt men starkt skrik. Jag kände en lättnad och fotade så mycket jag bara kunde. Tyvärr var det lilla rummet allt för litet för att ha mig där så jag lämnade min bebis i personalens trygga händer och gick in till min Anna för att se hur hon hade det. Jag tog tag i Annas hand, hon var orolig men i det stora hela var hon välmående. I den stunden släpte mycket av min oro…jag kände att tårarna började sipra fram. Jag tog tag i Kristina som då hade kommit tillbaka in i operationsrummet och bad henne hålla i Annas hand, jag gick bort mot ena sidan av rummet och lät tårarna rinna en stund. Äntligen var denna del avklarad och bebisen verkade må bra.
De sydde ihop Anna och efter en stund tog vi oss till vår lilla bebis som nu var på neonatal. Mot alla odds verkade hon må bra. Hon andades helt själv, syresatte sig bra, rörde på sig och verkade vara stark. Personalen lyfte upp vårt lilla knyte och la bebisen på Annas nakna bröst. När Anna smekte den silkeslen huden började henne tårar rinna. Tårar av glädje och lättnad.

Med dessa ord vill jag nu presentera vår familjs nyaste medlem – Carolina.
Hon födes tisdagen den 1a december, väger 1206 gram och är 39 cm lång.
image

6 kommentarer Lägg till

  1. Therese skriver:

    Grattis igen! Hon är verkligen en uppnosig liten kämpe! ❤

    Gillad av 1 person

  2. Lina skriver:

    Grattis! Anade vart ni va på S-teckningen 😉 Kram

    Gilla

    1. Augusto skriver:

      …hur såg du det på teckningen? 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s