Dagens trippel

…men jag börjar nog med det viktiga. I måndags var Isabella och jag på öppna förskolan. Hon lekte och hade kul. Väl hemma somnade hon som en stock, allt var frid och fröjd…och så kom onsdag. Hon vaknade gråtandes kl 4 på natten med 40,5 graders feber. Det spelar nog ingen roll att man läst pediatrik för när ens egna barn vaknar skrikandes med feber då är man liten som förälder. Fort hoppade jag in i pluggrummet och slängde mig på pediatrikboken ”feberfeberfeberfeber…”. En lättnad svepte om mig när jag läste denna bibel och snart började det logiska tänkandet tränga undan den nyvakna föräldrarpaniken och efter lite kärleksfull omvårdnad somnade vi alla under vårt stora täcke.
Fredag och nu var Anna också sjuk. Jag undrade om allt verkligen stod rätt till för vanligtvis är det jag som faller som en fura för förkylningen.
Lördag. Hej sjukdom! Familjen är officiellt utslagen…eller? Självklart inte! Nu börjar Isabella piggna till… Lord have mercy…
Men men, till dagens tre höjdpunkter

Visst är det tanken som räknas
men jag tror att Astrid
skulle föredra om Isabella bjöd
på riktig mat…

1. Jag kommer hem från jobbet på morgonen och smyger mig in i huset. Hundarna brukar reagera fort med att skälla men inte idag. Jag hör Anna skramla med hundmaten och har deras fulla uppmärksamhet. Jag smyger mig in genom hallen, Anna ser mig. ”shhhhh…” ljudar jag och hon går iväg. Isabella ser mig och jag förväntar mig ett glatt skrik och att hon springer för att krama mig…men nej. Isabella ser mig, stannar till  vänder om och springer mot hundarna för att prata och peka mot mig. Vad hon sa? Förmodligen något i still med ”Hallå vovvar! Ni har ju glömt att skälla för nu är pappa här!”.

2. Lagom till lunchen vägrar Isabella att äta. Både Anna och jag gör vårt bästa för att få i henne sin portion men vi lyckas inte. Plötsligt tar hon tallriken, räcker den till mig och drar till med en lång och för oss helt obegriplig utläggning som avslutas med ”…VOVVE!”. Jag kan bara utgå ifrån att den maten skulle ges till hundarna och inte till henne…
3. Några timmar senare ligger Anna och myser med Elsa (vår ena hund) på soffan. Isabella klättrar då upp och blir tjurig på att Elsa tagit ”hennes” plats varpå hon drar Elsa i örat. Eftersom vi använder oss av prioriteringsmetoden ”först på plats” och inte ”grinigast vinner” får Isabella snällt vänta på sin tur och hoppar istället ner från soffan. Efter en stund tröttnar Elsa och hoppar ner, Anna ropar på Isabella som då är upptagen med annat och ignorerar mamma. Anna ropar på Astrid som inte heller är sugen på mys. Då provar hon med ”Elsa, kom!”. Elsa hinner knappt reagera förrän Isabella vänder sig om, slänger ut med armarna och springer mot Anna så fort hennes små ben orkar och skriker samtidigt ”NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!”.
Lord have mercy!
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s