Den rationella irrationaliteten – Den självändamålsenliga ilskan

Planen för dagen var följande:
– Stiga upp
– Frukost
– Isabella och jag vinkar hejdå till Anna
– Göra mig och Isabella i ordning
– Öppna upp för fönsterputsaren
– Långpromenad med hundarna
– Mellis hemma
– Isabella vilar i 1,5 timmar.
– Jag sover med hundarna i 1.25 timmar
– Lunch
– O.s.v., o.s.v, …
Det var soligt och hela dagen hade flytt på helt enligt planerna när jag öppnade dörren 10:37 efter promenaden och Isabella gäspade stort. Jag är säker på tiden för jag kollade på mobilen och jag började fantisera om att jag kanske skulle få en två timmars siesta. Jag gjorde i ordning lite mjölk i nappflaskan, gav den till Isabella som glatt smälde i sig den liggandes i sin sovgunga och var redo för att vila. Jag la mig på golvet framför henne. Efter en stund blev smackandet från flaskan mindre frekvent samtidigt som hennes ögonlock blev tyngre och tyngre. Plötsligt hörs en duns och den tomm flaskan faller till marken och snart hör jag ett lätt snarkande. Hon sov! På förekommen anledning undvek jag att gå iväg. Fem minuter till så hon inte vaknar,  tänkte jag. Jag blev själv lite dåsig…även mina ögon blev något tunga.
Bruice Banner, den rationella forskaren och Hulken, monstret vars ilska driver honom till förstörelse och som gör allt för att världen ska lämna honom ifred. Två varelser sammanflätade i samma kropp där den ena inte kan vara utan den andra. En passande metafor. Jag vet inte om alla har känt den känslan då den totala sinnesron övergår på några få ögonblick till fullständig ilska. När hjärnan ropar; NEJ, NEJ, NEJ! och kroppen endast förmår att reagera.  Det var det som hände mig idag. Jag kände en ilska och irritation jag inte känt sen jag var tonåring. En ilska vars enda anledning att finnas var att finnas – den blev alltså självändamålsenlig och ville få utlopp för sig själv.

Jag hörde grinden öppnas, Astrid hörde grinden öppnas. Ett skall. Med ett ryck tittade jag på Isabella, hennes ögon var stängda. Två skall. Tre skall. FAN! Mitt hjärta slog hårdare, jag kände hur melatoninen pressades undan av adrenalinet. Bruice Banner gav motvilligt plats åt tingesten. Jag tror att jag, med ett kliv, tog mig fram de fyra metrarna som var mellan mig och hallen. Irrationaliteten träde fram; ”Tyst Astrid!” ropar jag (nästan lika högt som Astrid skälde) och pekar mot vardagsrummet. Dörren plingade igen, Astrid och Elsa skällde, jag tittade in i rummet, Isabella öppnade upp ögonen. ”FAN!”. I en rörelse låste jag upp ytterdörren, drog ner handtaget, öppnade upp dörren och tryckte ut mitt sura ansikte. Båda hundarna skällde och som om det vore två ord välkomnade jag brevbäraren med; ”Gåochläggeribädden,vadvilldu!?”. Jag tror att det var brevbärarens något uppskrämda min som fick Banner att vakna till liv igen.

Brevbäraren: ”Jag har ett paket”, sa han hållandes sin arbetsdosa i handen.
Banner som var medveten om allt som hände försökte att stoppa varelsen utan att lyckas.
Hulken grymtar: ”Hulken nattar bebis!” *Andas tungt*
Brevbäraren: ”Oj, ja. Jag har själv en liten hemma.”
Banner försökte få fram: ”NEJ, vad pinsamt av mig! Jag borde inte bli så här arg!”
Hulken grymtar: ”Min fru, ringt posten. Säga. Brevbärare lägga hundmat boden, AAAAH!”
Brevbäraren tittade konstigt på den ilskna och taniga varelsen vid dörrhålet som för dagen var klädd i ett par jeans och en moderiktig neonrosa piké: ”Jahaaa, nej. Jag har en matta med mig. Hade det varit hundmaten hade jag ställt paketet i boden. Är Anna hemma? Hon måste skriva på.”
Hulken: ”Kvinna inte här! Hulken göra X på lilla dosa! Hulken ha körkort!”
Brevbäraren var något fundersam och möjligen något nervös: ”…jag vet inte om det går…”
Hulken blev mer irriterad.
Banner skrattade tyst inifrån:  ”Bror, om du väkt barnet och inte lämnar paketet får du klara dig själv.”
Brevbäraren som insåg vad som höll på att ske sa: ”Vi får hoppas att det funkar.” och tog varelsens kort, blippade den,  läste på skärmen att det fortfarande stod ”Anna”, överlämnade dosan till varelsen som skrev ”X” och gick för att hämta paketet.
Hade jag varit brevbäraren hade jag nog kastat paketet de fem metrarna mellan grinden och varelsen men han gick fram och överlämnade mattan.
Hulken: ”Tack”
Brevbäraren: ”Varsågod”
Banner: ”Ha en trevlig helg och ha en fin nationaldag!”.
I farmors och Tonys stuga
kunde vi båda andas ut.
Jag stängde dörren och såg den förödelse som varelsen lämnat efter sig. Två förvirrade hundar som tittade ledsamt på mig  och en vaken Isabella som satt och sjöng i sin gunga. Tydligen räckte det med fem minuters vila för att ladda mitt hjärtas batterier. Hulken hade lämnat spår av sin ilska inom mig och jag ville rikta den mot någon. Jag gich till köket och ville vara arg på brevbäraren men kunde inte för rationaliteten hade tagit över. Det är klart att det inte är brevbärarens fel. Jag skulle ju skriva en ”stör ej”-skylt för flera månader sen, varför hade jag inte gjort det? Jag ville bli arg på hundarna men det kunde jag inte bli,  de gjorde ju bara sitt jobb genom att varna. Anna! Henne kunde jag bli arg på! Varför bestälde hon hemkörning? Hon borde ju ha…! Nej…jag kan ju inte bli arg på henne heller. Ilskan fick helt enkelt sväljas… Jag gick mot Isabella för att ta upp henne. Hennes glada sång hade byts ut mot ett ilskt rop eftersom pappa inte hade tagit upp henne ännu.
När jag kom in i rummet måste jag ha sett fel för när jag knäppte upp henne från gungan och sträckte ut mina armarna mot henne tycke jag mig sen en grön ton som  försvann från hennes blick…

En kommentar Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s