Tvåspråkighet, att lära Isabella svenska och spanska

Isabella är snart 9 månader och jag börjar lära mig hur hon kommunicerar fram sin vilja. Hon ”jollrar” inte men blickar, gester och ljud (skrik) är hon en mästare på.
Anna och jag har vid några tillfällen pratat om våra tankar kring att lära henne två språk redan från början. Vi såg det som ganska skälvklart att hon skulle få med sig två språk hemifrån, Anna skulle prata svenska och jag spanska helt enkelt, det skulle inte bli någon större grej…trodde jag.
Det är ganska lustigt hur jag fungerar med min tvåspråkighet. Som liten har jag alltid pratat spanska hemma, det var nästan konstigt att prata på svenska med mamma men visst förspanskade vi vissa svenska ord när vi pratade, korv blev corvo, grilla blev girilar och så vidare. Jag har alltid räknat på spanska, alfabetet rabblar jag upp på spanska och så lägger jag på å, ä och ö i slutet, de gångerna jag ber 
så gör jag det på spanska (läs här om mina tankar kring religion). Samtidigt så tänker jag mestadels på svenska men bara när jag är i Sverige, skulle jag vara i Peru så tänker jag på spanska efter ett par dagar. Jag pratar än idag flytande spanska om så med en viss brytning, med vissa grammatiska felaktigheter och med vissa ord som faller bort. Med mamma är det fortfarande naturligast att prata spanska och om Anna och mamma är närvarande pratar jag svenska.

Knowledge baby!
Trots våra språkförbistringar är det skönt att
Isabella hjälper mig att plugga.

Och då kommer vi till Isabella. Jag trodde inte att det skulle bli några problem för mig att prata spanska med henne, jag trodde att det skulle komma lika naturligt som det är att prata med mamma, men där hade jag fel. Det blir som en mentall spärr när jag ska prata med henne på spanska, hjärnan säger liksom ”Stop, stop, stanna! Spanska är inte rätt val, svenska ska det vara här så jag tar nu bort alla de spanska orden!”. Spanskan känns helt plötsligt onaturligt och fel och jag vill inte att det ska vara så. Jag har försökt att tvinga mig förbi denna spärr men orden flödar onaturligt eller flödar inte alls, jag finner inget att säga och snart nog är jag tillbaka på svenskan. Idag är det lustigt nog Anna som pratar mest spanska med henne av oss två, och min mamma pratar bara spanska med Isabella. Jag hoppas jag kan jobba bort denna spärr, den är inte rolig för jag vill så gärna ge henne denna del av mig.

Jag vore jätte glad om du som har två (eller fler) språk i din familj skriver några rader här under. Känner du igen dig i det jag skriver? Hur gör eller gjorde du/ni?
Tack!
Annonser

2 kommentarer Lägg till

  1. Anonym skriver:

    Hej.
    Vi stod inför samma val då vi fick vår son i juli. Jag är svensk (men bott en längre tid i USA) och min sambo är irländsk. Så man tänkte engelska hemma o svenska får han av alla andra. Men inte bara nog att det tog väldigt lång tid för min sambo att börja prata engelska med vår son (precis som för dig var det en spärr) så krävdes det att jag alltid gör det med. Sen utöver det gör inte omgivningen det lättare då vissa i vår närhet tycker det är konstigt att vi valt att prata engelska hemma för ”då lär han sig inte svenska” vilket han naturligtvis lär sig av alla andra, haha!
    Men vi insåg att för att spärren skall försvinna så är det lättast att välja ett språk man har hemma och då valde vi engeska iom att svenska hör han av alla andra. Tror det blir lättare när han börjar prata med för då går man nog över rätt naturligt till engelska till 100%. Just nu pratar jag o sambon svenska med varandra och vi har insett att det är ji det som gör att man slarvar med engelskan. Men så fort han börjar prata och man skall ha en familjediskussion t.ex. så får man göra det på ett språk ju och i vårt fall blir det ju engelska.
    Jag är även uppväxt med några kompisar som är halvamerikaner och de gjorde samma sak. Var de i Sverige pratade hela familjen engeska hemma och när de var i USA pratade hela familjen svenska med varandra, detta för att hela tiden gynna det språk inte alla i ens omgivning talar.

    Gilla

  2. Augusto skriver:

    Hej och tack för att du skrev, passar också på att be om ursäkt för mitt sena svar.
    Ja, det verkar vara något med oss tvåspråkiga och den där ”spärren” du är nu inte den enda som påtalat den…lustigt. Nå väl, du har gett mig en ny tanke och det är den om att det kanske blir lättare när barnet själv börjar prata mer. Det kanske är så att det lossnar mer för mig också då.
    Tack ännu en gång för att du tog dig tid att läsa och skriva.
    Ha en trevlig helg.
    Augusto

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s