För några dagar sen hade jag blivit inringd för att jobba extra på sjukhuset, jag kom hem kl 22:30 och smög så gott jag kunde för att inte väcka Anna eller Isabella. Trots mina smidiga rörelser vaknade Isabella. Anna hade precis fått henne att somna om när Isabella plötsligt kände av mig i rummet, lyfte upp sitt lilla huvud och såg mig när jag tog på mig min pyjamas. En halv sekund hann passera och så började hon gråta. Anna vifftade hotfullt med armen mot mig och väste ”Bort! Du stör! Hon vill ju vara med dig!” Raskt smög jag mig utom synhåll med skuldkänslan av att ha väckt Isabella…men så kände jag en annan och oväntad känsla. Det var glädje blandat med en gnutta skam över glädjen. Jag var glad över att Isabella vaknade och ville att jag skulle vara med henne…