Isabella är nu 8 månader och fram tills för två nätter sen har hon sovit i vår säng, men denna historia börjar nog redan innan hon föddes. Vi hade nog en bestämd tanke (ja, den där bestämda tanken som alla par utan barn har oavsätt fråga gällande barn) om att ”vårt barn ska sova i sin egen säng”. Vi läste så klart på om de risker som fanns med att barnet sov med föräldrarna och förvånades nog lite över ”vilka risker folk kan ta”. Vi köpte en ”babybay” som krokades fast bredvid sängen för att kunna ha Isabella nära, vi köpte en spjälsäng för när hon blev större och vi köpte en ”babynest” så hon kunde ligga o sova i vardagsrummet…vi var redo!
Dagarna gick och eftersom Isabella sov så blev det en rutin att ha henne ovanför oss, hasa ner i sängen och sova med fötterna utanför.
Oj vilken gäspning, klockan är nu 03:18 så jag skriver mer i morgon.
En natt vaknade jag av Annas arga stämma och några välplacerade knuffar mot min sida. Trots vår minutiöst planerade sovrutin hade jag lyckats lägga mig obehagligt nära Isabella. Jag blev rädd över detta och bestämde mig för att sova i gästsängen…och gropen vi grävde blev djupare. Det var visserligen mysigt att sova i gästsängen för jag fick sällskap av två kelsjuka hundar men insåg också att det inte var en långsiktig lösning så efter en vecka började jag gräva i den välbekanta gropen igen.
Under de månaderna som gick växte Isabella och blev rörligare. Hon började röra sig runt hela ytan och kunde i stort sätt vakna och hitta själv till Annas bröst, snutta lite och somna om. Isabellas nyfunna rörlighet i kombination med ett barns nyfikenhet och envisheten som kännetecknar vår familj gjorde att nätterna blev mindre lugna för oss vuxna och vi insåg att hon snart skulle klättra över kuddarna som fanns som barriär vid sängkanten. Det var då beslutet togs, Isabella måste börja sova i sin egen säng!
![]() |
I vår familj är strumpor en ”grej”. Om inte hundarna bär på en i munnen så bär människovalpen en… |
Spjälsängen finns för närvarande i vårt sovrum, jag skulle natta Isabella. Passande nog somnade Anna framför tvn och jag gjorde mig beredd på en lång och stökig natt. Efter att ha vaggat henne i ca 1 timma la jag henne så försiktigt jag bara kunde i sin egen säng. Lite gnäll hördes, snabbt gav jag henne flaskan, det hördes lite snuttande och så somnade hon. Jag vet inte om det var min förvåning över hur bra det gick, min oro över att hon kanske skulle vakna igen eller kombinationen av de båda som gjorde att jag inte kunde sova. Jag ryckte till, redo att plocka upp och trösta var gång hon vände sig om eller sparkade mot spjälen. Efter tre lugna timmar hände det, hon började gråta. Snabbt plockade jag upp henne varpå hon pruttade ljudligt och somnade om. Note to self: Jag behöver nog inte plocka upp henne så himla fort.
Natt nummer två, den natten jag började skriva detta tänkte vi att det kanske hade gått så bra för att Anna inte sov nere i sovrummet med oss för vem vet, hon kanske har ett luktsinne som hundarna och kan känna doften av mamma och bröstmjölk på 2 meters avstånd. Med denna välgrundade argument sov Anna i vardagsrummet igen. Isabella somnade i mina armar efter att ha vaggats en stund, hon lades försiktigt i sin säng och jag somnade med ett litet leende på läpparna. Efter 3 eller 4 timmar vaknade jag till av lite gnäll, jag mindes föregående natt och höll mig lugn. Några förlösande smällar hördes, hon gnydde till, jag kliade på hennes rygg och så somnade hon om…SUCCÉ!
Tredje natten bestämde vi oss för att Isabella inte kunde ha hundarnas luktsinne så Anna la sig i sängen…och vem kunde ha gissat att det trots allt skulle gå bra?!
Läs gärna också:
Om inte berget kommer till Mohammed…
Tremånaders bekännelser
Extra, extra! Stor intervju!