Klockan på mobilen visar 02:38. Jag ligger i sängen själv och har inte kunnat somna om efter att Isabella vaknade för drygt två timmar sen. Nu sover hon tungt igen medans Anna ligger på ovanvåningen och sover på soffan. En av hundarna har också vaknat för jag hör någon tassa mot skålen och slurka i sig vatten, jag hoppas att det är hunden i alla fall. Så, varför detta sovarrangemang för familjen?
Isabella är nu 8 månader och fram tills för två nätter sen har hon sovit i vår säng, men denna historia börjar nog redan innan hon föddes. Vi hade nog en bestämd tanke (ja, den där bestämda tanken som alla par utan barn har oavsätt fråga gällande barn) om att ”vårt barn ska sova i sin egen säng”. Vi läste så klart på om de risker som fanns med att barnet sov med föräldrarna och förvånades nog lite över ”vilka risker folk kan ta”. Vi köpte en ”babybay” som krokades fast bredvid sängen för att kunna ha Isabella nära, vi köpte en spjälsäng för när hon blev större och vi köpte en ”babynest” så hon kunde ligga o sova i vardagsrummet…vi var redo!

– Isabella gör sin entré –

Koliken slog till redan efter ett par veckor samtidigt som vi insåg att Isabella var i stort behov av närhet för att kunna sova. Detta gjorde att hon bara somnade om vi vaggade henne eller var nära henne så ”babybay” blev oanvändbart. Efter några timmars skrik och sömnlöshet bestämde vi oss för (jepp, du gissade rätt) att ha henne i sängen. Anna och jag tog hennes ”babynest”, la den högt upp i sängen samtidigt som vi själva hasade ner något, allt för att Isabella inte skulle skadas och jag, med mina ståtliga 185 cm, såg mig tvungen att sova med fötterna utanför sängen. Vi hade nu börjat gräva vår egna grop.
Dagarna gick och eftersom Isabella sov så blev det en rutin att ha henne ovanför oss, hasa ner i sängen och sova med fötterna utanför.
Oj vilken gäspning, klockan är nu 03:18 så jag skriver mer i morgon.

Det gick mer än en dag innan jag kunde skriva, det blev visst tre.
En natt vaknade jag av Annas arga stämma och några välplacerade knuffar mot min sida. Trots vår minutiöst planerade sovrutin hade jag lyckats lägga mig obehagligt nära Isabella. Jag blev rädd över detta och bestämde mig för att sova i gästsängen…och gropen vi grävde blev djupare. Det var visserligen mysigt att sova i gästsängen för jag fick sällskap av två kelsjuka hundar men insåg också att det inte var en långsiktig lösning så efter en vecka började jag gräva i den välbekanta gropen igen.

Jag får nog ta åt mig äran för den kreativa idén som kläcktes på grund av rädslan av att sova på min vanliga sängplats. Jag tror jag sa något i stil med ”Nä men jag får väl sova vid fotändan då!”. Sagt och gjort, mina 185 cm la sig på tvären vid sängens fotända. Det krävs inte mycket mattekunskap för att förstå att sängens breda 180 cm inte skulle räcka till. I fem månader var det mest naturliga att vakna med min kudde nedputtad i backen som istället stödde ena hundens huvud då hon drömde sött, min frus fötter mot mitt skrev (hon fick så klart inte plats raklång utan var tvungen att ligga lite lite på tvären), mina kalla fötter utanför sängen och en Isabella tungt sovandes som en drottning med alla fyra lemmar utsträkta på en yta på ca 1.5 × 1.5 meter. Gropen var fullbordad och den lilla glimt av ljus där uppe var mer en påminnelse av hur djup den grävda gropen var.
Under de månaderna som gick växte Isabella och blev rörligare. Hon började röra sig runt hela ytan och kunde i stort sätt vakna och hitta själv till Annas bröst, snutta lite och somna om. Isabellas nyfunna rörlighet i kombination med ett barns nyfikenhet och envisheten som kännetecknar vår familj gjorde att nätterna blev mindre lugna för oss vuxna och vi insåg att hon snart skulle klättra över kuddarna som fanns som barriär vid sängkanten. Det var då beslutet togs,  Isabella måste börja sova i sin egen säng!

I vår familj är strumpor en ”grej”. Om inte hundarna bär på en i munnen så bär människovalpen en…

Spjälsängen finns för närvarande i vårt sovrum, jag skulle natta Isabella. Passande nog somnade Anna framför tvn och jag gjorde mig beredd på en lång och stökig natt. Efter att ha vaggat henne i ca 1 timma la jag henne så försiktigt jag bara kunde i sin egen säng. Lite gnäll hördes, snabbt gav jag henne flaskan, det hördes lite snuttande  och så somnade hon. Jag vet inte om det var min förvåning över hur bra det gick, min oro över att hon kanske skulle vakna igen eller kombinationen av de båda som gjorde att jag inte kunde sova. Jag ryckte till, redo att plocka upp och trösta var gång hon vände sig om eller sparkade mot spjälen. Efter tre lugna timmar hände det, hon började gråta. Snabbt plockade jag upp henne varpå hon pruttade ljudligt och somnade om. Note to self: Jag behöver nog inte plocka upp henne så himla fort.
Natt nummer två, den natten jag började skriva detta tänkte vi att det kanske hade gått så bra för att Anna inte sov nere i sovrummet med oss för vem vet, hon kanske har ett luktsinne som hundarna och kan känna doften av mamma och bröstmjölk på 2 meters avstånd. Med denna välgrundade argument sov Anna i vardagsrummet igen. Isabella somnade i mina armar efter att ha vaggats en stund, hon lades försiktigt i sin säng och jag somnade med ett litet leende på läpparna. Efter 3 eller 4 timmar vaknade jag till av lite gnäll, jag mindes föregående natt och höll mig lugn. Några förlösande smällar hördes, hon gnydde till, jag kliade på hennes rygg och så somnade hon om…SUCCÉ!

Idag är jag (möjligen något överdrivet) stolt över min lilla ängel som nu sover i sin egen säng! Äntligen är vår säng VÅR igen…eller ja, tills  hundarna ”hittar” upp igen…

Läs gärna också:
Om inte berget kommer till Mohammed…
Tremånaders bekännelser
Extra, extra! Stor intervju!