Ännu en välplanerad dag

Och så kom den dagen jag hade längtat efter, dagen då Anna skulle gå till jobbet. Eftersom Isabella inte velat ta flaska fram tills de senaste veckorna har det varit svårt för Anna att lämna henne mer än ett par timmar men idag skulle bli första dagen, eller åtminstone sex timmar, som jag skulle vara själv med Isabella.
Jag brukar gilla att planera för det värsta men hoppas alltid på det bästa.
Worst case scenario för idag – Isabella vägrar äta och hon skriker i sex timmar. Önske scenario – Jag går med Isabella och hundarna till det lokala fiket, tar upp min platta och pluggar lite. Matar Isabella om hon blir gnällig och går hem trallandes till melodin av ”Do Re Mi Fa” från ”The sound of Music”.

Jag kommer ihåg första gången jag fick låna Tonys (mammas man) bil. Jag tog körkortet väldigt sent, 

vid 23 års ålder, Tony hade sagt till mig att så fort jag tog körkortet skulle jag låna hans bil och bara köra runt. En knapp vecka efter att jag tagit lappen åkte jag förväntansfullt upp till min mamma som då bodde i Uppsala. Planen var kliva in genom dörren, hälsa glatt på mamma och Tony, hämta bilnycklarna och köra de ca 2 timmarna hem, njutandes av solen och de sörmländska vägarna. Planen sprack redan när jag kom in till mamma. Så klart möttes jag av en mycket glad mor som ville bjuda mig på lite hemlagad mat, jag borde då ha förstått att i mammas kök ”lite mat” inte existerar. Två timmar senare var jag mätt och började bli lite nervös för jag hade hittills inte kört i mörkret eller kört i regn och molnen hade börjat skymma den där fina solen som skulle vara mitt sällskap längs de sörmländska vägarna. Tre timmar efter att jag kommit in var jag på väg till bilen, några regndroppar började göra sig till känna och jag såg att skymningen snart skulle vara ett faktum – FAN! utbrast jag för mig själv. Ca 3½ timmar senare, kom jag hem. Jag hade då blivit omkörd av ett antal arga bilister som inte ansåg det vettigt att köra efter en gammal SAAB 900 som i mörkret körde i 50 på 90 väg.

Jag stod vid balkongdörren med Isabella i famnen och tittade besviket ut. Någon minut innan Anna stängde dörren hade hon sagt ”Oj, det regnar!” och jag såg hela min hoppfulla planering gå i spillror. Kl två, efter 20 minuters väntan, bestämmer jag mig för att fullfölja min plan – huvudvärken, förkylningen och regnet till trotts. Vi hinner inte ens komma utanför dörren då Isabella börjar skrika. Fem minuter senare tystnar hon och blänger på mig, jag kände besvikelsen i hennes blick. Jag hade inte tröstat henne som mamma hade gjort. Promenaden fortsatte till stan, Isabella lyckades somna efter halva vägen. Ett beslut togs, det blev inget fika för pappa. Halvvägs hem vaknar Isabella och har kvar denna besvikna blick, inget skratt eller leende, bara besvikelse. Väl hemma igen blev det dags för flaskan vars innehåll slukades på nolltid. Efter det satte vi oss framför datorn och började plugga. Det blev en majskrok till Isabella, två var till hundarna och tre till pappa, och sen kom skriken. De där panikskriken som inte går att trösta. Vi vaggade av och ann, jag la henne på soffan, på lekhagen, ingen tröst. Efter vad som kändes som den längsta timmen i mitt liv tystnade hon. Kl 17:45 vad det dags för flaskan igen. Den ljuvliga nektarn fick Isabella att somna i min famn, sakta och ljudlöst la jag henne för att sova, slängde i mig lite mat och då får jag ett samtal som väcker henne och satte igång en dryg timmes skrik och gråt. Jag har nog aldrig känt mig så ledsen över att inte kunna trösta henne. Tårarna, hostningarna och snoret som rann fick mitt hjärta att gå i tusen bitar när hon låg på mitt bröst. Kl. 20:30 kommer Anna hem och Isabella brister ut i den mest ljuvliga och spontana skrattfesten jag någonsin hört. Anna tar Isabella i ett svep och plötsligt ligger de båda i soffan och njuter av varandras sällskap.
Min planering för dagen? Ja, den blev lika effektiv som till min första solokörning, helt åt helsike. Men på samma sätt som då, när jag kom hem helt skakis och med värk i axlarna för jag hade spänt mig hela körningen så skulle jag inte vilja byta ut den erfarenheten. Nu har Isabella och jag varit med om detta, Vi har fått uppleva helt nya rutiner, uppleva varandra på ett nytt sätt och förhoppningsvis blir det inte lika kaosartat nästa gång. Jag längtar redan till nästa tillfälle Anna ska jobba…och då blir det 12 timmar! …hoppas bara jag slipper förkylningen då…

En kommentar Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s