Har jag verkligen vetat vad saknad är?

Den senaste tiden har jag vid några tillfällen undrat om jag verkligen har vetat vad saknad är. Idag jobbar jag som personlig assistent och har 24 timmars arbetspass och det är framförallt vid dessa tillfällen som jag har känt en saknad som jag inte riktigt känner igen, en saknad som har en annan botten.
Som sjuåring fick jag bo i en månad hemma hos en jämngammal kusin i Peru, det var efter att militären hade utsatt min pappa för ett attentat. Jag minns första natten jag skulle sova där, jag kommer ihåg hur ledsen jag var och att jag grät. Jag minns att min kusin och hans mamma gjorde allt de kunde för att få mig att må bra igen, jag minns inte när eller hur jag somnade men jag vet att han och jag spelade något brädspel till slut…märkligt, jag kan till och med minnas doften av deras hem. Denna saknad kan jag sätta ett finger på, för det är ett barns oroliga saknad efter sina föräldrar.
Mellan 2004 och 2005 bodde jag i Uppsala, precis innan flytten dit träffade jag Anna som då bodde i Eskilstuna. I den vevan blev min pappa dålig och jag åkte till Peru i 3 månader för att hjälpa han. Visserligen hade jag saknat Anna ofantligt mycket när vi hade 11 mil mellan oss men en hel ocean gjorde saknaden olidlig. Om jag saknade henne i Uppsala kunde jag ta kvällståget för att sova över hos henne och sedan ta första tåget hem för att kunna vara på jobbet men när jag var på andra sidan jorden fick jag nöja mig med ett telefonsamtal där ljudet hade 2 sekunders fördröjning och så kunde jag skriva brev som då dröjde 2 veckor att komma fram. Den här saknaden kan jag också förklara, det är en ungdomskärlek där längtan och lust ropar efter sin andra del.
När jag hört andra föräldrar berätta om kärleken till sina barn och hur den svept över de, har jag uppfattat det som att den kärleken kommit som en våg i samband med att barnet fötts, en stor våg som slagit emot en när man stått vid en strandkant, och visst har jag känt kärlek för min dotter redan innan hon föddes men denna bild jag har haft i huvudet har förändrats. Bilden jag har idag ser mer ut som att man steg för steg går längre in i en sommarvarm sjö och låter vattnet svalka kroppen. En skön känsla som fått växa sig stark inom mig och med den kärleken har saknaden också tagit plats då jag inte är nära henne. Fast denna saknad känns, annorlunda,  den är självklar, osjälvisk och omvårdande.
Mina två drottningar

En annan sak jag har märkt är att jag vid flera tillfällen kommit på mig själv med att tänka ”undrar när hon kommer att…”. Undrar när hon kommer att ta kontakt med oss, undrar när hon kommer att börja skratta, undrar när hon kommer att lyfta upp huvudet, undrar när hon kommer att bli stabil i huvudet, undrar när hon kan sitta själv, undrar när… Det kanske tillhör en förälders natur att ständigt vilja röra sig framåt, till nästa steg och till nästa etapp. Att stilla nyfikenheten över den personen ens barn kommer att bli och visst är det roligt att se henne bocka av alla dessa etapper men jag får nog vara uppmärksam. Jag vill inte sätta press på henne, press på att hon senare i livet ska klara av det ena eller det andra, uppnå mål som inte tillhör henne utan möjligen tillhör mig. Gränsen mellan press och uppmuntran kanske inte alltid är så konkret som man önskar att den vore och jag hoppas att jag minns detta den dagen det behövs, men fram tills dess får jag njuta av att se henne utvecklas och glädjas (möjligen skratta lite) åt att hon idag håller upp sitt söta men något svajiga huvud.

2 kommentarer Lägg till

  1. Paula Hansson skriver:

    Fint skrivet, tänkvärt och kärleksfullt. Tack för att vi får läsa.
    // Paula

    Gilla

  2. Augusto skriver:

    Hej Paula!
    Du får ursäkta det allt för sena svaret.
    Tack för det du skrev 😀

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s