 |
| Idag fyller jag tre månader men det blir liksom inte alltid riktigt rätt när pappa är igång. |
Vi börjar med en liten verklighetskoll. Det är lätt att romantiserar över föräldraskapet när man går och väntar på att bebisen ska födas. Jag brukar gilla att vara realistisk och något beräknande, jag gjorde mitt bästa för att förstå att det inte skulle vara en dans på små fluffiga moln men jag ser idag att jag, trotts detta tänk, föll i en glorifiering av det som skulle komma. Innan jag tar ett exempel så vill jag säga att jag älskar min lilla dotter MEN när klockan är 3 på natten och jag har gått med henne i 2 timmar för att få henne tyst och möjligen somna är det inga fluffiga moln jag vankar fram och tillbaka på. När jag trott att hon har somnat, lagt henne försiktigt i sin säng för att två sekunder senare höra henne skrika och vifta på sina små armar och ben, ja då känner jag en lust att dunka mitt huvud i väggen, men jag gör inte det. Jag muttrar förbannat för mig själv för att sen förklara väldigt tydligt och bestämt för Isabella att hon faktiskt måste sova nu. Detta tar mig till nästa punkt, Anna och jag har vid några tillfällen pratat om den känslan som tränger på en när Isabella skriker okontrollerbart och inget lugnar henne. Standardkontrollen görs, är hon varm? Kall? Blöt? Är kläderna stickiga? Sitter blöjan rätt? Är hon hungrig? När hon till och med vänder bort huvudet från bröstet, då är frustrationen med en droppe av panik ett faktum hos dessa nyblivna föräldrar. Det känns hemskt och rätt skamligt att i stunden tänka att man vill släppa allt och bara sticka iväg med Anna på en lång och skön semester och låtsas som ingenting. Eller bara säga ”Nej, nu skiter jag i allt det här!”. Självklart skulle jag inte göra det men jag tror att man måste förlika sig med denna reaktion då den är något naturligt som man måste gå igenom och prata om för att inte känna att man blir galen. Dock verkar det som att det är på väg att vända nu, förhoppningsvis är koliken över, så lite dans på moln kan det faktiskt bli för panikskriken kommer mycket mer sällan.
Trotts allt detta så finns det andra saker jag inte trodde man skulle komma att uppskatta, som en behaglig känsla av att känna den sötsura doften av bröstmjölksuppstötning på min tröja efter att Isabella legat på mitt bröst och myst. Jag har tidigare tänkt mycket på det här med insikten om att jag skulle få ett barn, nu när hon kommit har jag inte haft så mycket tid att tänka efter, verkligheten har smugit sig på men jag skulle ljuga om jag sa att allt har fallit på plats. Jag kan inte motstå att ibland gå med Isabella till hallspegeln för att se henne i min famn och känna en varm våg skölja över min kropp när jag viskar så bara hon och jag hör ”Jag är pappa och det här är min dotter!”. För några dagar sen läste jag en artikel i ”I fucking love science” där man tog upp teorin att medan graviditeten och förlossningen kan ge upphov till omvårdnadskänslor hos modern genom neurobiologiska processer så kan liknande uppnås av fadern genom att vara delaktig i barnets uppfostran. Nu har man forskat på detta och teorin verkar stämma. Man gjorde tester med olika föräldragrupper (heterosexuella par och homo par bestående av män) och fann bland annat att mammor och pappor påvisade aktivitet i två specifika delar av hjärnan där den ena hanterade belöning och motivation samt den andra som hanterade social förståelse och empati. Denna läsning gjorde mig glad för om jag ska vara ärlig så är jag lite avundsjuk på den underbart fina relationen som min Anna har med Isabella. Jag har alltid vetat att hon skulle bli en fin mamma och det band som nu finns mellan de är vacker att titta på, som de blickar de kan ge varandra och den förståelse Anna har för Isabella. Jag ser upp till henne och det jag läste har givit mig något att tänka på nämligen hur viktig den tid jag ger Isabella är, inte bara för henne utan i allra högsta grad för mig och det band som ständigt kommer att skapas mellan oss båda.Innan jag avslutar vill jag nämna några andra småsaker som jag märkt under dessa månader:
- Där Isabella somnar, där stannar hon…oavsett om du själv hade tänkt dig äta lite vid matbordet. Man väcker inte en sovande björn.
- Sallader, sallader och åter sallader. Det går fort att göra och den ska vara kall, för kall mat kommer man likförbannat att få i sig.
- Anna och jag är fortfarande väldigt mycket hundägare. Här om dagen, när Isabellas naglar skulle klippas sa Anna till mig: ”Hämta klosaxen men försiktigt när du klipper för klona sitter fast vid pälsen!”.
- Glöm all typ av planering, den kommer att smulas sönder så fort dagen har börjat.
- Man sover skönt på hundbädden.
- Man sover skönt på golvet (med valfri hund som kudde).
- Det finns en tydlig hierarki hos den nyblivna farmodern…och jag tycker det är jätte fint: 1. Isabella, 2. Anna, 3. jag.
- Man hinner inte ner till gymmet…alls.
- En kräkishandduk finns alltid nära till hands men man hittar den aldrig när man väl behöver den (se bild).
