![]() |
Idag fyller jag tre månader men det blir liksom inte alltid riktigt rätt när pappa är igång. |
Vi börjar med en liten verklighetskoll. Det är lätt att romantiserar över föräldraskapet när man går och väntar på att bebisen ska födas. Jag brukar gilla att vara realistisk och något beräknande, jag gjorde mitt bästa för att förstå att det inte skulle vara en dans på små fluffiga moln men jag ser idag att jag, trotts detta tänk, föll i en glorifiering av det som skulle komma. Innan jag tar ett exempel så vill jag säga att jag älskar min lilla dotter MEN när klockan är 3 på natten och jag har gått med henne i 2 timmar för att få henne tyst och möjligen somna är det inga fluffiga moln jag vankar fram och tillbaka på. När jag trott att hon har somnat, lagt henne försiktigt i sin säng för att två sekunder senare höra henne skrika och vifta på sina små armar och ben, ja då känner jag en lust att dunka mitt huvud i väggen, men jag gör inte det. Jag muttrar förbannat för mig själv för att sen förklara väldigt tydligt och bestämt för Isabella att hon faktiskt måste sova nu. Detta tar mig till nästa punkt, Anna och jag har vid några tillfällen pratat om den känslan som tränger på en när Isabella skriker okontrollerbart och inget lugnar henne. Standardkontrollen görs, är hon varm? Kall? Blöt? Är kläderna stickiga? Sitter blöjan rätt? Är hon hungrig? När hon till och med vänder bort huvudet från bröstet, då är frustrationen med en droppe av panik ett faktum hos dessa nyblivna föräldrar. Det känns hemskt och rätt skamligt att i stunden tänka att man vill släppa allt och bara sticka iväg med Anna på en lång och skön semester och låtsas som ingenting. Eller bara säga ”Nej, nu skiter jag i allt det här!”. Självklart skulle jag inte göra det men jag tror att man måste förlika sig med denna reaktion då den är något naturligt som man måste gå igenom och prata om för att inte känna att man blir galen. Dock verkar det som att det är på väg att vända nu, förhoppningsvis är koliken över, så lite dans på moln kan det faktiskt bli för panikskriken kommer mycket mer sällan.

Innan jag avslutar vill jag nämna några andra småsaker som jag märkt under dessa månader:
- Där Isabella somnar, där stannar hon…oavsett om du själv hade tänkt dig äta lite vid matbordet. Man väcker inte en sovande björn.
- Sallader, sallader och åter sallader. Det går fort att göra och den ska vara kall, för kall mat kommer man likförbannat att få i sig.
- Anna och jag är fortfarande väldigt mycket hundägare. Här om dagen, när Isabellas naglar skulle klippas sa Anna till mig: ”Hämta klosaxen men försiktigt när du klipper för klona sitter fast vid pälsen!”.
- Glöm all typ av planering, den kommer att smulas sönder så fort dagen har börjat.
- Man sover skönt på hundbädden.
- Man sover skönt på golvet (med valfri hund som kudde).
- Det finns en tydlig hierarki hos den nyblivna farmodern…och jag tycker det är jätte fint: 1. Isabella, 2. Anna, 3. jag.
- Man hinner inte ner till gymmet…alls.
- En kräkishandduk finns alltid nära till hands men man hittar den aldrig när man väl behöver den (se bild).

