Tvångstankar i vardagen – höger 1234, vänster 1234

Nu var det några veckor sen jag skrev något, lusten har funnits men jobb, plugg och framförallt Isabella, Anna och hundarna har varit prio ett. Snart är plugget slut för denna termin och jag har faktiskt längtat efter att få skriva av mig lite här.
Jag dras med tvångstankar/handlingar, inget allvarligt men de finns där och för mig handlar det mycket om symmetri. Den som jag har haft längst tror jag att många känner igen sig i. Den innebär att jag ska göra en handling och upprepa den EXAKTA handlingen med den andra kroppshalvan, något som kan upprepas tills den utförts med perfektion. Det brukar vara något litet som jag råkat göra, som till exempel att skrapa hälen på skon när jag går eller nuddar något med handen. Det finns (så klart) en mer avancerad nivå på detta, nämligen att göra denna rörelse ett jämnt (OBSERVERA JÄMNT) antal gånger…på båda sidorna…på tid…för att hinna rädda världen… Complicated? Oh, yes!
När jag gick i fyran eller femman ritade en klasskamrat en figur på svarta tavlan (för er som inte vet vad detta är så kan det beskrivas som en stor, svart och analog pekskärm) till roliga timmen. Vi andra skulle sen rita av figuren med ett drag utan att korsa en redan dragen linje. Detta fastnade direkt i mig. Jag måste ha tröttnat på den efter ett tag för jag hittade på en svårare variant senare. Snart 25 år senare kan jag komma på mig själv göra dessa figurer i huvudet eller med fingret när jag har tråkigt.

Självklart kollar jag att kylskåpsdörren är stängd ett antal gånger och går tillbaka några gånger för att se om bildörren eller dörren hemma är låst, men dessa är väl standard för alla? Förut kollade jag spisen, men med induktionshäll som stänger av sig själv är detta ett minne blott!
OJ! Läste precis igenom det jag skrivit…jag är nog ganska skruvad i alla fall.
Vart vill jag komma med allt detta då? Jo, nu kan jag lägga till följande på min lista: Ibland när jag håller i Isabella tror jag att jag kommer att tappa henne. Värst var det de första veckorna, då gick jag runt hemma och upprepade mantrat ”tappa inte henne, tappa inte henne, tappa inte henne…” var gång hon var i min famn. Trapporna ner till sovrummet var inte roliga att gå, det var som att jag helt plötsligt slutade lita på min kropp som trotts allt lydigt mig rätt bra de senaste 31 åren. Sakta men säkert återfick jag tilliten för min kropp och dessa tankar började skingras men nu när hon är mer rörlig och hon flänger med huvudet till höger och vänster för att finna sin styrka är jag inne på samma gamla mantra igen ”tappa inte henne, tappa inte henne, tappa inte henne…”, jag tror att jag helt enkelt får förlika mig med dessa tankar och inse att föräldraskapet är en hårfin balans mellan att främja barnets lust att tänja sina gränser och att som förälder leva med hjärtat i halsgropen. Helt plötsligt förstår jag varför min mamma fortfarande ringer mig kalla och snöiga vinterkvällar för att se om jag har på mig mössa, halsduk och vantar när jag är ute och går.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s