Är det rätt att döpa vårt barn?

Denna fråga ställde vi oss för ett tag sen. Eftersom Anna och jag är döpta hade det enkla och oreflekterade svaret blivit, ”Självklart”, men nu var det inte det enkla svaret vi var ute efter.
Anna är döpt i den Svenska kyrkan och är uppväxt med de traditionerna, jag är å andra sidan döpt och uppväxt i den katolska kyrkan med dess tankar och traditioner. Idag befinner jag mig på en plats där jag har glidit ifrån den katolska kyrkan och jag ser mig mer som en traditionsmässig katolik men samtidigt har jag en känsla inom mig som kan relateras till det som idag populärt kallas för agnosticism – jag erkänner att jag inte vet om det finns en Gud eller inte. Krångligt? Ja!
Vad menar jag med att jag traditionsmässigt är katolik? Till exempel så tackar jag Gud för maten innan jag äter, jag ber vid svåra stunder, jag ber och tackar Gud vid glädjens stunder och allt detta gör jag delvist av ”gammal vana” men också för att jag anser att det är viktigt att vara tacksam för det man har och detta blir ett sätt att göra det i handling, sen spelar det ingen roll för mig om ”någon tar emot” bönen eller inte.
En av de bästa dagarna i mitt liv

Jag började medvetet glida ifrån den katolska kyrkan för si sådär en 7 år sen, nått år innan Anna och jag skulle gifta oss. I den katolska tron är det brukligt att innan man gifter sig, gå till prästen för att delta i samtal om vad det innebär att vara gift. Anna och jag hade en gemensam dröm om att gifta oss på en strand utomlands. Tyvärr fick vi veta att ett katolsk bröllop måste ske i kyrkan, skulle vi välja att gifta oss utan en katolsk präst fanns det en möjlighet för oss att få det hela ”fixat”. Om jag inte minns fel innebar det att biskopen skulle godkänna vår vigsel. Efter detta fick vi höra att Anna var tvungen att godkänna med sin namnteckning att våra eventuella barn skulle växa upp i katolsk tro. Till sist fick vi höra att enligt katolsk tro så får man inte använda preventivmedel för att planera sin familj då detta var en synd. Efter två eller tre av dessa möten stod jag inte längre ut med att ta med Anna på fler och våra egna diskussioner och tankar utvecklades. Denna del av historien slutade med att Anna och jag gifte oss den 10e januari 2009 vid en strand på ön St. Thomas med vår närmsta släkt närvarande. Det blev precis som vi hade drömt om.

Med åren har jag utvecklat mina tankar om religion. Jag skiljer på individens behov av att tro som bland annat kan vara en källa till styrka, och den institutionella religionen som tyvärr kan bli överförmyndande och i sina värsta former kväva individen. Jag ogillar att maktgiriga människor använder sig av religion för att styra individer och i extremfall tortera och döda. Jag värnar om den religionsfrihet vårt land åtnjuter, samtidigt som jag ser vikten av att staten och kyrkan är skilt. Utöver detta anser jag inte att det är bra att friskolor med religiös inriktning tillåts verka. En annan, för mig, grundläggande tanke jag utvecklade var den om min ställning till hbtq frågor. Förut hade jag en oreflekterad tanke om detta. Tankarna gick i de klassiska banorna: ”Homosexualitet är fel” och ”Jag bryr mig inte så länge de inte stöter på mig”. Idag skäms jag för detta och är glad över den successiva utvecklingen jag haft. Jag är glad att jag ställde mig frågan: ”Om jag får ett homosexuellt barn, kan jag då försvara min och kyrkans ställning? Kan jag säga till mitt barn att pappa älskar dig men min tro säger att det är något fel på dig?”. Det självklara svaret blev, NEJ!
När diskussionen om dop kom upp kom jag också ihåg vissa saker. Jag måste ha varit mellan 10 och 13 år när jag frågade en präst vad det är som gör att vår tro är rätt och inte muslimers, för de måste väl också säga att deras tro är den rätta? Jag minns att hans svar var något om att skillnaden är att vi hade den sanna tron. Redan då lät detta ologiskt eftersom den argumentationen var ohållbar och gick att använda på båda religionerna. Jag minns också att jag själsligt blundade till min kritik och godkände det prästen sa. Jag minns också den skam och skuld jag som ung tonåring fick bära när man kom till bikten och fick veta om sexualitetens synd. Den hyckleri jag kände när man lovade att inte göra om det, be mina ”Hell dig Maria” och ”Fader vår” som bot för att sedan känna att man skulle bikta sig igen. Dessa är känslor och upplevelser jag inte vill att mitt barn ska ha så med allt detta som bakgrund sa jag till Anna att katolska kyrkan inte skulle vara ett alternativ. Valet stod alltså mellan Svenska kyrkan och att ha en namnceremoni.

Jonas ”Baby B” Person
Sofia Stenberg

Då kom nästa fråga: Är det rätt att döpa ett barn och på så sätt tvinga på hen en tro? Vi diskuterade fram att vi, som föräldrar tar och kommer att ta stora och svåra beslut som kommer att påverka vårt barns liv. Vi väljer det namn hon kommer att ha, vi kommer att välja den skola hon kommer att gå i och vi kommer att lära henne det vi anser vara etiskt och moraliskt korrekt. Att välja att döpa henne faller in som en av dessa beslut vi tar, samtidigt som vi åtar oss uppgiften att lära henne om andra religioner och sätt att tro för att hon en dag ska kunna besluta om hon vill eller inte vill fortsätta att tillhöra en religiös gemenskap. Så beslutet blev att Isabella ska döpas i den Svenska kyrkan då både Anna och jag ser den som en mer modern, inkluderande och öppen kyrka och så ser vi dopet som en fin tradition. Vi är också glada över valet av gudföräldrar, gudmor blir Annas lillasyster Sofia Stenberg och gudfar blir en av mina äldsta vänner Jonas Persson. Bättre gudföräldrar kan hon inte få!

En kommentar Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s