Och så glömmer vi inte andningen…

*Puff* *Puff* * Puff* *Slick* *Slick* *Slick* *Flås* *Kall nos mot nacken*
Hela kroppen är stel, nacken är öm och jag har dreglat lite på soffan. Nacken är kall och blöt efter hundens alla försök att få uppmärksamhet. Mina armar håller om Anna som ligger tungt sovandes på soffan. Mitt ena öga, den som legat mot soffan, svider lite. Jag måste ha somnat med ett öga något öppet. Med andra ögat sneglar jag på klockan 4 meter bort. 19:20…mina ”bara 15 minuter” blev 2,5 timmar. Snabbt upp ur soffan…aj fasiken, knät gör ont. Tydligen  har jag legat snett med den. Går till köket, öppnar kranen och dricker några klunkar hängandes från den. Sliter upp kökslådan och trycker in en ”mumsmums”som försvinner med en enda tugga, ger hundarna mat och sätter mig på köksstolen. Hur blev det såhär?
12:45 parkerade jag bilen utanför Flens vårdcentral. Både Anna och jag var nyfikna på vad som skulle hända och på vilka andra blivande föräldrar vi skulle träffa. 15 minuter senare började vår profylaxkurs.
Post mumsmums

Inne i rummet var vi 8 par. Blicken gick till var och en…känner inte…känner inte…har sett förut…känner inte…KÄNNER!…känner inte…

När kursledaren väl kom in bröts den nervösa tystnaden och vi fick höra om partnerns roll, om coachning, andning, hur bebisen kommer att förflytta sig i kroppen innan den kommer ut och då kom en känsla,  OJ, det här är på riktigt! *Glädje*
Under min sjuksköterskeutbildning har jag varit med om många praktiska kurser. Jag kan sätta kateter, sond via näsan, ta blodprover m.m. Allt detta har jag både gjort på docka och på människa men det har alltid varit någon annan. Idag, när kursledaren tog fram en modell på ett bäcken och en gammal och dammig docka och visade hur bebisen skulle röra sig på vägen ut, då var det inte längre någon annan, nu var det min fru. Detta är på riktigt! *Lycka*
Efter att ha bevittnat denna pseudofödsel var det dags för lite övningar, det blev ett härligt tillfälle att få krama om Anna, massera henne och lära mig att stötta henne i värkarna. Det hela var faktiskt riktigt mysigt…ja, enda tills jag gick ”all in” i andningen och började stånka mer än hon. En blick förmedlade att detta inte var något att eftersträva från min sida.
Väl hemma igen möttes vi av våra glada hundar. Vi hade många tankar i huvudet och vi skulle prata en stund. Någon av oss säger, ”…men vi vilar 15 minuter först va?”.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s